Flyttade in i huset för en vecka sen! Trivs som fiskarna i vattnet...Men har inget internet i huset ännu, så bloggandet för mig ligger på is tills dess. Snart mina vänner kommer fortsättningen på kullen-livet! Ha tålamod.

Kram

Ååå, idag är jag lite trött...Våra vänner, ett par i 30 -årsåldern kom förbi igår med sin 3-månaders bebis. Det var tänkt att vi skulle sitta i solen och bara tjöta, men det blev ett gott, kallt glas vin också, och ett till och sen var det igång. En lugn, trevlig och mysig spontanfest sådär på måndagseftermiddagen! Senare kom ännu ett par, som firade sin bröllopsdag förbi. De hade så trevligt här, tyckte de, så de stannade också kvar till långt in på småtimmarna. Det är det som är så roligt när folk har semester, de blir mer fria i tanken och mer spontana! Härligt!

Kärleken somnade på soffan, slutkörd efter helgens nattarbete och alldeles för lite sömn. Han vaknade till sin mobil, där en pigg röst frågar om han är färdig för flytten? "...ööööhh...??vaaaa...flytta idag?"

Lite missuppfattningar hade uppstått dagen innan, som resulterade i att kärleken och vår pigge vän, nu är på väg till vår tidigare hemort och ska flytta lite möbler... Jag tycker väldigt synd om min älskling, men samtidigt kan jag inte låta bli att småle. Han är inte den som gillar jättesnabba ryck...Han gillar att få sega ordentligt på mornarna. Speciellt om han jobbat och fått i sig några bärs kvällen innan...! Hehehe...Hornen börjar skymtas i min panna... ;)

Fast jag ska inte säga så mycket, min Far som varit på semester i 3 veckor är på ingång imorgon. Det är dags att städa och klippa gräset, så han blir glad och nöjd när han kommer hem igen. Det är det värsta jag vet iallafall, att komma hem till ett hem som är nedskitit och rörigt. Så efter att jag klottrat ner dessa rader, ska jag sätta mig på den lilla röda åkgräsklipparen och klippa lite gräs. Samtidigt får jag ju sol på mig, så det är ju arbete mixat med nöje! :)

Ska ju också flytta möbler senare, in i vårt nya hus! Underbart spännande! Längtar till den första natten där...En dröm går i uppfyllelse!

Peace & Love!

Oj, oj idag har det vart lite mycket. Först nu har jag tid att sätta mig och skriva ett par rader. Borde väl gå och lägga mig, men detta med bloggandet har börjat smyga sig på som ett litet beroende.Det gör mig inte alls förvånad, jag är en beroende människa. Hittar enkelt saker att missbruka, som t ex cerat, nässpray, cigaretter, tv m.m Nässpray var jag beroende av i nästan 15 år! Helt sjukt... Men jag kan nu stolt deklarera att jag inte tagit en enda underbar droppe av Otrivin menthol nässpray på över 3 månader!

I eftermiddags kom min svåger med tåget. Han ska stanna några dagar, och hålla oss sällskap. Hoppas kunna flytta möbler i veckan, och då är det ju lägligt att han är här! ;)

Efter att kärleken drog till jobbet, så har jag ikväll dammsugit hela undervåningen, (drygt 200 kvm) börjat tvätta ur monsterhögen som väntat på en tvättmaskin i typ en vecka, diskat och plockat undan. Är ju ändå lite "hemmafru" under sommaren innnan skolan ska börja, så jag får väl se till att få lite gjort i huset. Det är faktiskt rätt skoj när man väl börjat! Min svåger tyckte nog det var sådär kul att jag gick omkring och städade, när han äntligen kommit hit. Men jag fick ju passa på när andan föll på och jag ändå hade ångan uppe! :)

Nu är klockan snart 2 på natten och jag har fortfarande ångan uppe....det är ju lite problematiskt, att jag vänt på dygnet. Igen. Har en förmåga att göra det när jag inte har direkt några tider att passa. Älskar att vara uppe på natten när det är mörkt, tyst och fridfullt. Men har till min stora förvåning också insett tjusningen med att gå upp tidigt på morgonen. Att ta en kopp kamomillté och öppna ytterdörren för att släppa ut djuren och inandas den lite råa, kalla morgonluften. Att höra fåglarna vakna och kvittrandes väkomna solen över ängarna. Jag hittar inget annat ord än gudomligt, för att förklara känslan.

Att jag utvecklats till en sådan natur- och familje- människa som jag gjort, det trodde jag nog aldrig riktigt. Tyckte ju det lät så fruktansvärt löjligt förut, när folk sa att deras intressen var natur, djur och familjen. "Gu´, så trååååkigt!" Men tjena, nu sitter jag här själv och bara vill att hela världen ska få veta hur otroligt vackert kullen är. Även fast de flesta säkert ger blanka f*n i kinnekulle och hur mina dagar går. Några läsare verkar jag ju ha fått, och det är ju både smickrande och gör att jag börjar känna en smula av prestationstvång. Avskyr tvång och måsten. Men jag ska absolut göra mitt bästa i att hålla dig i min lilla läsarskara ´up to date´ och försöka hålla dig så fängslad det går... Känner mig skyldig att skriva extra långt nu, för att kompensera mitt sena inlägg...

Satt och spelade lite kort med min svåger innan det var dags för honom att knyta sig. Vi spelade chigago, och det gick som vanligt bra för mig tills slutet. Där jag alltid blir "omkörd" av motspelaren. Nådigt irriterande! Men det är tur att jag aldrig grott någon direkt tävlingsinstinkt, för då skulle jag vara helt förstörd idag av alla mina förluster. Jag har nämligen aldrig tur i spel... Det är jätteroligt att vinna i något spel, men det är inte så jobbigt att förlora heller. Det är spelet och umgänget i sig som roar mig. Det är nog därför sport aldrig direkt intresserat mig. Att tävla i motionskrävande aktiviteter är något av det tråkigaste jag vet! Det är nästan en dödssynd att inte vara sportig och pigg idag.  Men jag tycker fortfarande att hurtiga människor är bland det mest påfrestande som finns i ett par joggingskor...

När jag bodde i den andra , lite större staden umgicks jag mestadels med flera andra singeltjejer. Vi blev som en liten familj under en period. Ett par av dem kunde vara lite väl hysteriska när det gällde sin vikt och sitt utseende. Men jag fick verkligen nog, när jag kunde få telefonssamtal kl 8-9 på söndagsmorgonen, efter att vart ute kvällen och natten innan. Druckit en hejdlöst massa drinkar och rökt alldeles för många cigg...Det sista jag kände för i det läget var att vakna upp av en ilsken mobilsignal och en pigg och ljus röst i andra änden "Jag o Lisa hade tänkt att gå en långpromenad innan frukost för att förbränna mer kalorier. Vill du hänga med?".............lång tystnad då jag inte riktigt förstod frågan......"hallå,   gumman är du där?"....Va?? Är ni inte riktigt kloka i huvudet? Det är ju inte en vettig människa som skulle gå på långpromenad med bakfylla..och speciellt inte innan frukost!

Det tog inte så många samtal tills de förstod att det inte var någon idé att försöka få med mig på några långpromenader på söndagsmorgonen. Eller på några promenader överhuvudtaget faktiskt. För hur kul är det att gå egentligen?? Det går sakta, jag får ont i min vänstra fotled när jag går lite längre sträckor, för att det ska ge något resultat i motionssyfte måste du gå så fort att du ändå inte kan hinna njuta av omgivningarna eller stanna för att prata med någon...Helt meningslöst alltså. Men det är ju bara min personliga åsikt.

Nä, tacka vet jag att få ligga i sängen hela söndagen om man vill. På den dagen i veckan är det tillåtet att göra exakt det man känner för! Du har ingen anledning att svara i telefonen, att träffa folk eller att städa...På söndagar finns inga måsten! Inte i min värld iallafall. Hoppas fler hakar på den filosofin, att söndagar är en vilodag, i den bemärkelsen att du får göra precis det du känner för att få dig på bästa humör och försättas i bästa avkopplande stämning. Det kan ju vara helt skilda saker, person till person. Mennödvändigt för att kunna prestera sitt bästa på arbetet under veckan!

Nä, nu är det nog dax för mig att nana, innan jag flummar iväg för mycket. Är lite trött i hjärnan ändå,  så jag vill inte riskera att läsa igenom detta imorgon och inse att man försökt sig på någon pinsam version av Dali Lama eller nåt...

Ha det gott så länge!

Väl mött snart igen!

Peace!

Min underbara Zezar har dragit ut på äventyr... :( Han har dragit förut, men då stack han till min gamla lägenhet i staden. Mina gamla grannar ringde och berättade det, så fort han dök upp ungefär. Men nu?! Här?! Jag vet att katter kan dra på rövarstråt jättelångt. Vara borta i flera år och komma tillbaka. Men det skiter jag i faktiskt. Jag vill inte vara utan Zezar en enda dag egentligen.

Men jag vet ju också att han är katt och älskar att vara ute och jaga möss och sorkar och gud vet vad. Men det enda jag känner är att "tänk om han aldrig mer kommer tillbaka? Tänk om han är påkörd av nån idiot som inte brytt sig om att stanna. För det är ju bara en katt. Tänk om jag aldrig mer får "snacka" med honom och få lite av hans kärlek? Tänk om...tänk om...tän om..." Jag vet jag är så fånig med Zezar, men han var min bästa vän i många år. Har ju ändå känt honom i 4 år nu...Det var ju bara han & jag innan jag träffade min kärlek.

Alla som träffar honom säger samma sak: Zezar är verkligen en speciell katt. Exakt så har många uttryckt sig. Och det stämmer ju utan tvekan. Det är svårt att förklara, för man måste träffa honom öga mot öga. Hela han är en stark personlighet, med utmärkande drag  (beroende på humör) av fisförnäm, smart, irriterad, orolig, kärleksfull, humor m.m

Alla våra djur tycker jag visar sina olika personligheter. Det är det som är så häftigt med djur. Och man märker det så tydligt när man lever mitt ibland dem, dag efter dag.

Det är ju inte många nätter katterna och Iza (vår underbara vovve, schäfer+groendaal, drygt 4 år) inte sover i sängen med oss. Iza ligger alltid där , iallafall tills man somnar. Ozzy ligger hela nätterna och spinner högt och ljudligt av välbelåtenhet. Zezar vill ligga mjukt, varmt och bekvämt. Men är han tillräckligt trött så kan man böka runt rätt bra utan att han flyttar på sig.

Han är rätt van vid mig iofs, innan kärleken kom in i vårt liv så sov Zezar alltid bredvid mig. Jag somnade alltid med ena armen kramandes om honom. Var jag sjuk eller ledsen, gick han inte ut utan låg vid min sida hela tiden. Han "hälsade" alltid när han kom in efter sina äventyr och det var som att han berättade vad han hade gjort ute, med konstiga läten. Om jag hade vart borta längre än någon dag eller två "skällde" han på mig när jag kom hem, med de där konstiga mjauandet. Han gosade och "pussades" mer än gärna när man inte hade synts på ett tag.

Ja, jag älskar verkligen denna röda, vackra katt som bär sitt kejserliga namn med stolthet! =)

Hoppas verkligen att han kommer hem, snart... Ber till alla gudar och gudinnor att föra honom säkert hem.

Peace!

jaha, ännu en dag då jag inte har något skoj att göra...Borde sätta igång och städa, men kärleken sover. Han ska jobba natt hela helgen. Kul!....så han kommer bara jobba och sova i tre dagar. Och jag sitter här och vet inte vad jag ska ta mig för. Det börjar spricka upp nu och det kanske kan bli ännu en vacker sommar kväll här på Kullen.

Vi måste skaffa box. Är vanligtvis oerhört glad i tv:n, men nu när vi flyttat och är inneboende hos min Far, så har det inte blivit så mycket. Mest för att det bara finns 1,2,4 och 6an. Och det är inte alltid de har mottagning...Suck, Jag måste ju ha tv när hösten och vintern kommer. Det är ju min ständiga hobby på vintern, att kolla massa roliga serier och filmer.

Har försökt börja läsa igen. Det var ju ett av mina stora nöjen när jag  var yngre. Jag kommer ihåg hur jag kunde läsa en bok på bara några timmar, och sen om den var bra, kunde jag läsa om samma bok om och om igen. Jag minns den där härliga världen som eggar ens fantasi. Men sen jag blev äldre och fick andra intressen och slutade läsa...Fast jag tror det beror mest på mina depressioner. Hjärnan går på högvarav all som oftast, och jag inser mer och mer hur mycket lugn och ro betyder för mig.  Än så länge är det för mycket i rullning för att jag ska kunna fokusera på en bok. Men jag ser fram emot att känna lugnet inom mig som gör att jag kan med faschination följa fiktiva personers äventyr!

Ha en härlig fredagskväll!

Väl mött!

kunde inte sova imorse...jag som är så morgontrött, har hoppat ur sängen denna veckan. Idag gick jag frivilligt upp kl 8.00 Det har nog inte hänt sen.........det har nog aldrig hänt frivilligt! ;)

Men det är otroligt vad det gör med min själ att bo så här mitt i naturen. Jag är gladare, piggare och har mer lust att göra saker. Så var det ju verkligen inte i den staden jag bodde i innan...Staden i sig är fin, men människorna och attityden mot nya är under all kritik. Jag har ändå haft mycket vänner där och det har väl inte direkt gått någon nöd på mig när det gäller att göra saker...Men jag passade aldrig in. Har flyttat runt en del och sökt mig själv på något flummigt sätt. Har nu äntligen funnit en ro inom mig, tack vare min underbara Kärlek och att vi flyttade till Kinnekulle!

Jag äter ju antidepp mot mina återkommande deprissioner, men nu tror jag inte det är den som får mig att må så bra...

 Det är livet som får mig att le!

Missfallet hade skett runt gravidv. 6, det upptäcktes då vi var på vårt första UL, v.18 Fostret hade inte stötts ut av sig självt, så jag fick ta tabletter som skulle göra det. Men livmodern ville inte dra ihop sig och jag hade mycket blod kvar efter första omgången, så jag fick välja mellan skrapning eller tabletter en gång till. Jag valde tabletter. Jag blödde kraftigt i 3 veckor, vill inte gå igenom det igen...Trots detta kände vi att vi hade fått en smak av barn, så vi har bestämt oss för att inte skydda oss, så händer det som vill hända...Jag längtar! =)

Många kan nog tycka att vi ska verkligen få det stabilt i livet först. Men vi är på så god väg! Kärleken jobbar igen, jag ska börja plugga i augusti . En KY-utbildning inom Kulturturism, det känns helt fantastiskt och jag kan knappt vänta till skolan börjar! Vi har de senaste 3-4 månaderna varit inneboende hos min Far, då vi flyttat från en större stad flera mil bort och Kärleken fick börja på sitt nya arbete tidigare än planerat. Att vi valde just Kinnekulle att starta vårt nya liv på beror mycket på läget och naturen! Det är så andlöst vackert här och jag njuter varje dag jag stiger upp! Jag äter ju antidepp medicin, men att bo så här och få känna lugnet tätt inpå är som balsam för min själ...

Så vi har tittat på många hus och ihärdigt letat efter boende runt omkring här i trakten. Men det har sett mörkt ut på den fronten, och jag började ställa mig in på att få bo med min Far en längre tid. Men så i helgen ringde jag flera gånger på en annons om en villa på Kinekulle som skulle hyras ut. Men jag kom bara fram till en fax...Som tur är har min Far sitt kontor hemma, så jag krafsade ner några rader om mig och Kärleken och faxade iväg det.

Vi åkte därefter och hälsade på min svåger med tjej som nyligen fått en liten dotter. Vi sov över natt hos familjen och åkte hem senare nästa dag. Precis innan vi skulle åka, ringer min mobil. Det är om huset! De hade vart på semester och hittat mitt fax nu...De bad mig återkomma för visning på måndag morgon. Spännande!

Jag satte klockan på 8.30 och såg fram emot att se vad det var för ställe. Innan ens klockan hunnit ringa på morgonen ringer telefonen. Det är Gunnar, som ska visa huset. "Är ´i inte öppe än?"

Huset kändes som hemma direkt när vi steg in. Det behövs verkligen tapetseras om, men det är ju lätt ordnat! Det är högt i tak, det är på ca 200kvm, mellan 5-8 rum beroende på hur man räknar... En stor trädgård, med ängar och skog omkring. Vi har en utsikt ut över kullen och ner i dalen. Det finns garage, vedbod och stall. Kallhyra. 3800:-...

Vi ringde bara nån timma efter visningen och deklarerade vårt intresse! Ett möte med hyresvärdarna bestämdes  nästa dag kl.10.00 Det var igår alltså...

Vi träffade den ena värden, och berättade lite om oss själva. Lade fram förslag om överenskommelse angående renovering. Tackade för oss och fick snällt vänta på svar. Som kom senare på eftermiddagen. Positivt och ett "jajemän, di här går vägen si ri". Hjärtat dunkar och ett pirr sprider sig i kroppen. Vi har ett hus!

Idag kl. 15.00 ska vi skriva kontrakt och få nycklarna!!! Händer det så händer det snabbt! Vi har även insett att min kärleks turnummer är 13.

* han fick äntligen sin sjukpenning efter 7 månader utan inkomst, den 13.

* de ringde om huset den 13.

* han fyller 31 i år...vänd på det och det blir....13.

* hans dotter fyllde 13 i våras.

Han säger att fredagen den 13nde alltid varit hans turdag. så eftersom han fyller 31 i år så är det hans tur år som börjar nu!...enligt mitt flummiga tänkande då. Flera år av helvete, ska nu vara slut och vi kanske börjar få lite medvind istället. Det behöver vi!!

Nu är det inte många timmar kvar tills vi har nycklarna i handen...Jag tackar alla Gudar och Gudinnor för att jag äntligen blivit hörd!

Väl mött snart igen!

Kram

Ja, då sitter man här med förväntan i blicken och pirret i magen...Imorgon klockan 15.00 skriver vi på hyreskontraktet på ett helt underbart hus som ligger mitt på Kinnekulle. Med en fantastisk utsikt och ett läge som man bara egentligen bara kan drömma om...men nu är det sant!! Kärleken vågar knappt tro på det förrän vi har skrivit kontraktet och har nycklarna i handen. Det handlar inte om att det är så sällan ett par i 30års åldern som skriver på ett hyreskontrakt...men för oss är det som att det måste skett någon rejäl kosmisk krasch någonstans.

För att få dig att verkligen förstå vad vi har i bagaget, måste jag ta dig med på en resa bakåt i tiden. Även om Kärleken har en del intressanta  historier att förtälja, så är det Jag som ligger i fokus för denna blogg. Det mest själviska jag gjort tror jag.. ;)

...

Jag föddes i Torsby en juni-natt i det sista året av det glada sjuttio-talet. Mina föräldrar var djupt troende Jehovas Vittnen och jag var den tredje i barnaskaran. Min Storasyster föddes- 72 och Storebror - 75. Livet kantades av teokratiska möten och bibelstudier, teokratiska sammankomster och ännu mer bibelstudier.  Vi bodde mesta dels av mina småbarns-år i Sunne och Karlstad. Mina föräldrar skilde sig när jag var runt 5-6 år. Jag har inga direkta minnen av livet då vi levde tillsammans allihop. Mamma gifte om sig något år efter med en bonde från Vara-slätten, såklart var han ett Jehovas Vittne också.

Min uppväxt var relativt bra, men ack så skyddad. Jag blev mobbad i lågstadiet, inte med fysiskt våld utan med utfrysningar av "kompisarna" och mycket, mycket skitsnack... Vi flyttade sen några kilometer till min styvpappas föräldragård som vi tog över. Det gjorde att jag fick byta skola och fick chans att få nya vänner, vilket jag också fick. Jag har lidit av olika grader av depression sen barnsben. Varför får vi nog aldrig svar på. Det sitter i hjärnan.

Min älskade Far som jag har en nära relation till, har varit vän med flaskan i många år nu och det har börjat ta på honom. Min kära Mor som jag har en komplicerad men kärleksfull relation till, har separerat från sin tredje man och kommer snart att bo helt själv på nästan 40 år när Lillsyrran flyttar ut 1/9.

Lillsyrran kom till världen -88, med Bonden som pappa. Hon åkte för övrigt ut på tågluff med sin bästa killkompis igår, dom ska ner och runt i Europa i 3 veckor. Lite avundsjuk är jag...

När jag var 14 år bestämde jag mig för att ta steget och bli ett "vittne" på riktigt i den bemärkelsen att jag döpte mig på ett sk kretsmöte i Ulricehamn. Tyvärr mest för att det var tid för det och förväntades lite av en. Jag har alltid burit en Tro, starkt inom mig. Men jag har nog aldrig varit riktigt övertygad om att just Jehovas Vittnens organisation är den sanna... Runt den här tiden började också mitt dubbel-liv att ta form. Hemma med familjen och på mötena med andra vittnen, var jag en ordentlig och troende syster i församlingen. Men i skolan och med kompisarna därifrån, var jag...Jag! Jag gav mig själv frihet att utforska vem jag var utanför församlingen och familjens kritiska ögon. Min far visste dock för det mesta vad jag höll på med och vem jag var...Men han har aldrig förmanat mig, dömt mig eller sagt att jag gör fel. Han har alltid sagt åt mig att vara försiktig, men jag har alltid känt hans stöd i allt jag gjort. Vilket har resulterat i vårt nära förhållande idag.

Min Mor har en förmåga att vara oerhört kritisk mot vad jag än har tagit mig för genom åren. Men hon har alltid gett mig vad jag behöver och har fostrat mig till den jag är idag. Även om hon kanske inte ville att det var här jag skulle hamna...Att berätta om vår relation skulle ta mycket tid och rent ut så har jag inte energin att kartlägga hela vår historia idag...Hon har liksom jag lite problem med psykisk ohälsa, kan man säga. Hon har haft 2 psykoser, när jag var 16 och 19 år. Hon kan än idag inte själv säga att hon var sjuk, konstigt det där. Men jag kommer mer än väl ihåg när jag såg in i min trygga mammas ögon och såg in i ögonen på en galen människa. Det glömmer jag aldrig.

När jag var 16 år blev jag tillsammans med en kille som var 3 år äldre än jag. Han kom från samma bakgrund och var naturligtvis med i församlingen. Vi gifte oss när jag gick sista året på gymnasitet. Jag talade med min blivande man om att vi skulle strunta i att gifta oss och bara flytta ihop. Men att göra det strider mot bibelns principer. Man får inte leva tillsammans eller ha sex före äktenskapet. Vi levde inte helt efter religionens principer och vi hade sex i hemlighet, men han vågade inte ta steget och bli utesluten från församlingen så utan att jag egentligen fattade vad som hände så var jag gift. Det är svårt att förklara för utomstående hur man kan göra så här mot sin vilja. Det är ett helt annat liv. Efter bröllopet gick jag ner mig i tröstätandet och festade mycket.  Jag var olycklig och inte alls kär i min man.Vägde tills lut närmare 90kg. Drygt ett år efter vi gift oss var jag otrogen. Jag hade efter gymnastiet blivit en deltagare i en slags teater grupp. Där fanns en kille som jag blev hejdlöst förälskad i. Dagen efter min otrohet packade jag mina väskor och flyttade till en väninna. Jag ansökte om skilsmässa, men han skrev på papperna först efter ett år. Han blev helt förkrossad då jag var hans livs kärlek...

Samtidigt som jag skilde mig, tog jag avstånd från församlingen. Jag blev utesluten. Det är 9 år sedan.

Det innebär i praktiken att du inte har någon som helst kontakt med någon i organisationen. Inte heller med din familj och släkt. Forna "vänner" slutar hälsa på dig på gatan. Släktingar ringer och säger farväl. Det är ett stort steg att ta och man har många bitar att pussla ihop efteråt. Ensam.

I den här vevan skar det sig rejält mellan mig och min Mor. Jag gjorde henne enormt besviken när allt uppdagades med mitt dubbel-liv och vem jag egentligen är. Men hon har inte tagit avstånd från mig, som många andra föräldrar som är Jehovas Vittnen tragiskt nog gör.

Men när det drygt ett år senare tog slut mellan mig och killen jag var otrogen med, rasade hela min värld. Jag hade på något sätt lagt hela mig själv och mitt liv i hans händer. Jag hade inte vetat riktigt vad jag skulle göra om jag inte var ett Vittne, så min identitet blev i att vara hans flickvän, hans dotters bonusmamma etc. När det då togs ifrån mig, försvann marken under mina fötter. Jag bröt ihop. Jag fick ett sammanbrott. Jag kollapsade. Jag gick in i väggen. Mental kollaps har många namn.Det spelar ingen roll vad man kallar det, fruktansvärt mörkt var det där iallafall. Jag tappade livsgnistan och jag planerade hur jag skulle ta livet av mig. Vid min sida hade jag vid denna tid min bästa vän, Lola. Jag träffade henne när jag gick ettan i gymnasiet. En av de få från ungdomen som alltid varit min vän för att jag är jag. Vi flyttade till en större stad flera mil bort och startade ett nytt liv. Hon hjälpte mig komma ur den mörkaste perioden i mitt liv. Tack vare henne så lever jag idag.

Men jag var en rastlös själ, så efter att det tagit slut med en kille flyttade jag till en ännu större stad  och lärde känna ännu fler människor. Blev kär och dumpad ett antal gånger. Festade, spelade teater, jobbade,festade lite till...Mycket alkohol konsumerade jag under några år, men jag var inte ensam om det. Då och ännu mer idag, så dricker unga en hejdlöst massa sprit. Under varje vinter halvår, råkar jag ut för nedstämdhet i olika grader. Jag har inte kunnat arbeta ett helt år utan att vara sjukskriven för depression någon tid under året. Börjar bli rätt frustrerande, eftersom jag genomgått mycket terapi, och genom det fått mycket god självinsikt...Ändå glider jag neråt till mörkret ibland...

Jag har under många år arbetat som personlig assistent, och för två år sedan träffade jag min Kärlek på arbetslplatsen. Tre dagar efter att vi blev tillsammans blev hans dotter allvarligt sjuk och de trodde hon skulle dö. Han bröt ihop totalt och det tog honom nästan två år att återvända till det normala livet. Dottern överlevde den gången och även 7 gånger till. Vi flyttade ihop efter två månader, hans morfar dog, han förlorade sitt arbete, fick ingen sjukpenning på 7 månader, han fick ingen vård för sin depression, skulderna växte, jag bröt samman i vintras, vi kunde inte träffa Kärlekens 2 barn under flera månader då vi inte hade pengar till mat. Vi levde på havergrynsgröt under nästan 4 månader...Jag blev gravid mitt i allt, vi bestämde oss för att behålla det. Men fick missfall....suck....

 Om du fortfarande är kvar, så antar jag att du gillar det du läser...?! Så roligt! Men längre än så här kommer vi inte idag. Väl mött snart igen!

Många kramar.